At first she thought it had been a couple of pages from the book itself, but the paper was much too small. Picking it up she noticed that it was notes of some sort written, sloppily, by hand and in old Swedish. Though it started abruptly, it wasn't too hard to read, even if it was evident that the person who had written it had been under stress judging by a few misspellings and crossed out words. Why the pages had been tucked into the book Alice didn't know, it was as if someone had wanted her to find them, it was all planned.
The book itself had nothing to do with the pages, as it seemed to be a book about botany. Alice went back to the couple, handing the book to the old man while telling him that he'd been lucky as the book would have been thrown out soon.
[...] om det fanns något så skulle de icke ha återvänt, så det hvar blott en illusion, en vålnad som deras trötta hufvuden, deras stackars sinnen, hade skapat. Hvarför är det då så, att mina och deras dagar ter sig så långa, så fyllda med fruktan, detta på grund af något som ej finnes till?
Men jag känner att jag tvingas skrifva ner detta, därför att det finnes tecken att Han finnes på riktigt. Jag tillkännagifver detta endast för att vi, mig och mannarna, hava haft liknande drömmar – alla unika, bortsett från ett par detaljer, dessa detaljer som får oss att vandra omkring med spända muskler. Han har ett vitt, blankt ansikte, helt utan ögon eller mun eller näsa. Flera meter lång. Mer än två. Tre, fyra, fem... ibland tio. Ibland med fler än två armar, ibland med vad en af männen beskriver som ”tentakler”. Han bär alltid svarta kläder. Men äfven bortom drömmarna har Han visat sig.
Till mig kom Han med en svart cylinder på sitt skalliga hufvud. Jag gick på stigen på väg till byn efter att ha tagit en kort promenad, och där stod Han på toppen utaf kullen. Äfven om Hans ansikte var naket, så kunde jag urskilja att Han tittade ut öfver skogen. Han hade märkt mig, men det tog ett tag innan Han kunde skänka mig en blick (jag har just beskrivit hur Han inte hade några ögon, men hur annars skall jag beskriva det...?), och när Han väl gjorde det hann jag önska att Han hade fortsatt stirra ut öfver skogen då jag föll baklänges medan världen blev svart. Hela tiden hörde jag ett ringande i mina öron.
Tids nog vaknade jag upp i mitt hem. Min morbror hade kommit gåendes på vägen – jag frågade honom aldrig om han hade sett samma man på kullen, han vet ingenting om det här, och jag kommer att hålla han och så många andra som möjligt utanför det här – då han såg mig ligga utslagen på gruset. Han sade att han hade tagit sig en titt på mig, för att se så att jag inte vart skadad, men enligt honom så vart jag frisk som en nötkärna. Jag gav honom en dålig ursäkt, sade att jag hade jobbat för mycket nyligen, och han gick på det.
Men alla har inte lika stor tur som jag. En utav oss har mist sitt lif, två är försvunna. Innan de försvann, så började Erik långsamt förlora sin skrifvförmåga och började istället skrifva ner koder, över allt annat föredrog han att kommunicera via morse. Han skrefv ner koderna eller knackade i vad helst han hade att knacka i. Jag kommer fortfarande ihåg vad han sade en dag då jag satt på uthuset. ”Träden kommer, träden kommer, träd, träd, de kommer, träd kommer.” Han höll på med detta i flera minuter, och jag vart tvungen att skynda mig för att hindra honom från att slå sin näfve blodig mot väggen.
Karl säger mig att koderna är det enda sätt de kan kommunicera på. Jag undrade hvarför, och han sade att de hade blivit galna. Det förstår jag, det förstår vi alla.
Ändock är jag förvirrad.